| |
|
Bakom uniformen finns rädslan kvar
Rektorn för en friskola på Söder i Stockholm funderar på att införa
skoluniform. Inget av mina barn går på den här skolan, men alla
känner till den. Den anses vara en snobbskola och vi känner till att
skolan har stränga regler, genomsnittligt sett höga betyg och en
kontroversiell syn på vad som är passande klädsel för barn.
Min femtonåriga dotter tycker att skoluniform verkar vara en ganska bra
idé.
- Om vi hade det på min skola skulle jag inte behöva fundera varje dag
på vad jag ska ha på mig, säger hon.
Hon har en egen stil som skiljer sig från den allmänna stilen på hennes
skola och tycker att hon blir utstirrad ganska ofta.
- Om alla hade skoluniform skulle jag ju slippa det, påpekar hon.
Invändningen att hon lika gärna skulle kunna börja klä sig "som alla
andra" för att slippa bli uttittad förkastar hon, med all rätt. Om hon
får välja mellan att ha en uniform som alla måste ha för att skolan har
bestämt det, eller att ha en klädstil som har bestämts av majoriteten,
väljer hon naturligtvis skoluniformen. Då har ju inte bara hon tvingats
ändra stil, det är inte bara hon som är fel från början.
Jag tänker på min egen skoltid och ryser. Jag gick på en riktig
snobbskola i högstadiet, inte för att jag var en snobb utan för att min
klass från en helt vanlig skola hade placerats där av skoladministrativa
skäl. Där hade ALLA, utom jag och en till tjej, dyra märkeskläder. Det
var LaCoste-tröjor, Catalinajackor och jeans från Gul&Blå som gällde.
Allt annat var töntigt och jag hatade att vara en tönt, att vi inte hade
råd att köpa de riktiga märkena. Jag hade gladeligen offrat en arm för
en riktig Catalinajacka, för att inte känna mig utanför. (När min mamma
till slut hittade en Catalinajacka på rea och köpte den till mig var det
förstås redan ute med Catalina. Livet var för jävligt.)
Så jag kan köpa femtonåringens argument. Men hennes storebror som går
andra året på gymnasiet är av helt motsatt uppfattning. Han är en
övertygad individualist och anser att man inte kan tumma på individens
rätt att klä sig som den vill, bara för att det kan innebära konflikter
som drabbar vissa osäkra personer.
- Det är de konflikterna som är problemet, inte kläderna, säger han.
- Om det uppstår konflikter på grund av att folk är olika så är det väl
det man ska ta itu med?
Jag håller nog med om det. Skoluniform är ingen dålig idé, men det är
ingen lösning på problemen i skolan. Det är en snabbfix, en smitväg för
att komma undan det riktiga och svåra arbetet med att få elever att
acceptera varandra som de är.
Visserligen har den här friskolan en helt annan infallsvinkel; de talar
inte alls om elever som mobbas på grund av att de har fel sorts kläder.
Istället menar rektorn där att "en extrem klädstil kan störa
undervisningen". Alltså att om en tjej kommer med alltför urringad
tröja, eller för stora örhängen, eller om en elev är överdrivet piercad
eller har för randiga byxor så drar det uppmärksamheten till sig och
rubbar det fokus på studier som eleverna på Maria Elementar bör ha.
Jag har inget att invända mot resonemanget, och för övrigt får en
friskola ha vilka regler de vill (inom ramarna för Skolverkets stadgar
förstås).
Men jag tycker ändå att förbudet mot en viss sorts kläder, eller
påbudet av skoluniform, bara är att sopa problemen under mattan.
Tänk engelska internatskolor: uniformer OCH pennalism.
När min äldste son började på högstadiet hamnade han i en skola där
mobbning var mycket vanligt. Med sin punkiga stil blev han trakasserad
av de ledande mobbarna på skolan som själva klädde sig som nynazister.
Rektorn på den skolan löste problemet genom att förbjuda alla typer av
nazistsymboler. Det hjälpte förstås inte. De "hårda tagen" mot mobbarna
hade ingen verklig effekt; åsikterna gömdes under ytan men fortsatte att
ta sig lika våldsamma uttryck.
Hade den skolans rektor varit tuff på riktigt hade hon involverat hela
skolan, alla elever och alla lärare, i öppna konfrontationer, debatter,
diskussioner och konfliktlösning. Upp med eländet i ljuset. Inte
utestänga och fördöma, men diskutera, få folk att tänka, känna och
diskutera.
Till sist: Den där andra tjejen, hon på min äckliga snobbskola,
hon som inte hade märkeskläder: Hanna hette hon, men kallades för
Kommunisten. Hon hade runda glasögon och ett
ATOMKRAFT? NEJ TACK!-märke på mahjongjackan. Jag vet inte hur många
gånger hon blev retad och slagen för sin stil, men det var ofta. Ändå
fortsatte hon att komma i sina manchesterkläder, osminkad och med rakt
hår. Varje dag. Till skillnad från mig och alla andra mesar i den där
skolan vågade hon vägra uniform. |
|
|
