| |
|
Sluta att slita föräldrarna itu!
(Den här texten har tidigare publicerats på
föräldraNätet den 2002-08-27)
Jag får ofta frågan: Hur gör man för att klara av både heltidsjobb och
föräldraskap? Och mitt svar är: Det går inte!
Det är min erfarenhet. Jag är mamma till fyra barn och chefredaktör här på
föräldraNätet, där tusentals svenska föräldrar diskuterar i Snack, och jag tar
ofta del av diskussioner om hur tungt det är när båda lönearbetar på heltid
samtidigt som de har småbarn eller tonåringar. Många skriver också om sin
frustration över stress, känslan av att aldrig riktigt ha tid, att vara helt
närvarande. Föräldrar till skolbarn beskriver sin oro över att inte förstå sina
barn, känna att barnen glider undan och inte vill kommunicera. Och så kommer
debatten - vad är bra för barnen? Finns det kvalitetstid? Är dagis dåligt? Blir
det bättre om papporna tar hand om sina bebisar?
Frågan om vad som är bäst för barnen är känslig. Men om man istället utgår från
vad som är viktigt för föräldrar så ser man tydligt att kombinationen
heltidsarbete + föräldraskap sällan fungerar tillfredsställande. Antingen blir
jobbet eller föräldraskapet lidande.
För det är bara i teorin som föräldrar klarar att vara hundra procent närvarande
med både barn och jobb. Och den upptäckten gör man oftast inte förrän man redan
sitter i rävsaxen. Många är så stressade och så ambitiösa att de helt enkelt
inte hinner reflektera över problemet förrän i efterskott, när de ser tillbaka
på småbarnstiden. I praktiken ges inte föräldrar utrymme att ägna sig åt barnen
så mycket som de både önskar och behöver. I praktiken förväntas de sätta jobbet
i första hand, sätta åt sidan sina starka bindningar till barnen, kanske till
och med sina föräldrainstinkter och sin kärlek.
Jag tror att det här beror på att barn helt enkelt inte är tillräckligt viktiga
i vår ekonomistyrda kultur. Det är inte tillräckligt lönsamt (eller
statusgivande) att vara förälder till ett barn. Graviditeten får inte bli en
anledning till att göra uppehåll i arbetet. Småbarnstiden ska klaras av på ett
år. Barn får inte vara ett hinder!
Men vad är det egentligen som barn inte får hindra? Varför säger man inte
tvärtom: Jag lönearbetar nu, men det får inte vara ett hinder när mitt barn
föds.
Om barn verkligen vore viktiga, då skulle man inte se dem som snubbeltrådar för
ett framgångsrikt och fullödigt liv. Nu diskuteras barn ofta som om de vore ett
handikapp eller en sjukdom: "O ja, man måste kunna jobba / förverkliga sig själv
/ ha ett liv fast man har barn."
När det kommer till kritan värderas inte föräldraskapet på samma sätt som ett
lönearbete av en arbetsgivare, och därför kan det aldrig få ta lika mycket tid
eller engagemang. Men de allra flesta föräldrar vill inte ge förtur åt jobbet
framför barnen. De vill hitta en lösning där de känner att de själva får den tid
de behöver med sina barn, för att ta hand om dem, lära känna dem, lösa
konflikter, lära ut egna erfarenheter, komma nära och njuta ostressat. Och då
pratar vi ändå om friska glada barn: i en situation där barnet är sjukt eller i
kris blir det ännu viktigare att kunna prioritera bort jobbet.
Därför tycker jag att det mest intressanta skulle vara att ge föräldraskapet
samma status som ett lönearbete. Ge föräldrar titeln "tillväxtansvarig" och lön
efter ansvar och krav - 20 000 kronor i månaden är en rättvis ingångslön, och
sedan ytterligare 10 000 kr/mån per barn.
Argumenten mot detta brukar vara typ: Men hallå? Måste man verkligen dalta med
barn så här? Det är väl ingen utmaning att vara förälder. Jag blir en bättre
förälder om jag får jobba åtta timmar varje dag. Barn behöver vara på dagis. Om
inte alla vuxna lönearbetar så blir Sverige ett u-land.
Men det handlar inte om de föräldrar som verkligen känner att de inte behöver
vara mer tillsammans med sina barn. Det handlar om de många, många mammor och
pappor som saknar tiden och närheten med barnen, som är stressade och som oroar
sig för att vårt samhälle håller på att segregera barn och föräldrar från
varandra. Kanske handlar det också om utbrändhet bland vuxna, förskrivningar av
antidepressiva till barn, växande problem med neurologiska störningar hos unga,
stress och oro i skolan, stökighet och brottslighet i lägre och lägre åldrar.
Att skapa en stabil och ärlig relation mellan sig själv som förälder och sitt
barn är inte så enkelt. Ju mer komplicerat samhället blir runt omkring oss,
desto svårare blir det. Bandet, relationen, utsätt för tung belastning.
De flesta föräldrar behöver mer tid med sina barn än en timme på morgonen och
två eller tre på kvällen för att åstadkomma den här stabiliteten och den öppna,
tydliga kommunikationen.
Man behöver tid för att lyssna - för att få höra deras innersta drömmar och
tankar. (Med tonåringar är det extra viktigt - de berättar sällan något viktigt
om de inte märker att de har ens fulla uppmärksamhet först.) För att få en trygg
relation måste man ha tid att ta många konflikter. Först om glass och
galonbyxor. Senare om moral och etik, relationer och sex, politik och kultur.
Det kan bli flera diskussioner varje dag.
Man kanske vill göra egna avtryck i barnens tankevärld: ge dem av sina egna
ideal, drömmar och idéer. Inte alltid låta någon annan får lära dem allt det
viktiga, allt det roliga. Småbarnsåren går mycket fortare än man kan ana när man
står till fotknölarna i välling och blöjor. Plötsligt är bebisen skolbarn och
sen tonåring. Och då kommer också kvittot på hur man var som förälder: hur man
lyckades påverka, stödja, ge självförtroende och sätta gränser.
Är det möjligt att ge föräldraskapet högre status i Sverige? Hela vår kultur
handlar ju om prestation. Man är sitt arbete, sin titel. Bara pengar och makt
räknas.
Men föreställ dig att alla du kände också var eller hade varit hemma med sina
barn en längre period. Föreställ dig att du kunde låta din krassliga åttaåring
eller din deppiga femtonåring stanna hemma från skolan och att du själv fick
pyssla om honom eller henne, utan att känna dig det minsta stressad. Att du
kunde ta med dig din ettåring till jobbet om du själv tyckte att det behövdes.
Eller att dina barn kunde komma till din arbetsplats när de själva ville, kanske
lära sig det du gör och vilja prova på det själva. Att unga människor verkligen
drömde om att få skaffa barn så tidigt som möjligt.
Då kan vi börja snacka om att barn skulle vara viktiga! Och då skulle det gå
som en dans att förena arbete och föräldraskap.
Barnen har sin tid och jobbet sin. Just nu är det många som får barn sent i
livet, samtidigt som de jobbar för fullt. Men jag vill verkligen påpeka att man
mycket väl kan bilda familj när man är ung, fast man varken har karriär eller
ens ett jobb. Och att man kan vara hemma med barnen i flera år och ändå få ett
bra jobb sedan. Jag blir arg på att unga tjejer jämt får höra att de först måste
ha studier och karriär klara, annars är det helt galet att skaffa barn. Och sen
måste de skynda sig tillbaka till jobbet igen, annars hamnar de på efterkälken
direkt. (Man kan ju fråga sig varför pappor skulle vilja vara hemma med sina
barn, om det nu är så väldigt farligt för mammor att vara föräldralediga länge?)
Som arbetsgivare är jag mer intresserad av en man eller kvinna som har
småbarnsåren bakom sig, och som har utvecklats socialt genom att vara närvarande
med sina barn.
Visst finns det sätt att anpassa arbetslivet, och visst kommer det alltid att
finnas pappor och mammor som faktiskt vill eller måste arbeta heltid, kanske
just för att den andra föräldern inte lönearbetar. Mina förslag på anpassningar
som ger trygghet åt föräldrarna är förslagsvis:
• Två gånger arton månaders föräldraledighet att delas mellan föräldrarna
• Basera föräldrapenningen på hälften av summan av bådas löner så blir det inte
ett ekonomiskt avbräck om den ena tjänar mer än den andra
• Sänkt skatt till småbarnsfamiljer. Ju fler barn, desto mindre skatt
• Låt arbetsskyddslagen gälla inom förskola och skola. Högst tre barn per vuxen
i förskolan. Högst femton barn i varje klass i skolan
• Amningsvänliga och småbarnsvänliga arbetsplatser. Och då menar jag inte dagis
på jobbet. Om inte ett barn kan vara på arbetsplatsen är den knappast lämplig
för föräldrar heller
• Flextider där hämtning och lämning på dagis ingår i arbetstiden
• Full lön vid vård av sjukt barn och höjt antal kontaktdagar (som bör kallas
hemmadagar och inte nödvändigtvis ha med kontakt att göra)
• Statliga garantier för föräldralediga (även privatanställda) att deras plats
(eller motsvarande) finns kvar när de kommer tillbaka till jobbet.
Men även om åtgärder från politiker och arbetsgivare är viktiga så handlar
det framförallt om attityd. Om vi verkligen ska skapa en barn- och
föräldravänlig struktur, då måste det vara möjligt att respektera att livet med
barn kräver tid och uppmärksamhet på allvar.
Blev du arg eller glad av att läsa det här?
Skriv gärna till mig på adressen
anna.toss@contigo.se! Jag publicerar svaren då och då, så skriv gärna under
med signatur om du vill vara anonym.
Svar från omvärlden
När texten publicerades kom det in en massa svar
som du kan läsa på orginalstället.
|
|
|
