| |
|
Ta hem barnen på semestern
(En kortad version av den här texten har publicerats i
Aftonbladet 2004-07-06)
Det är knepigt att säga generellt vad som är bra för barn, eftersom barn
är så olika och har olika behov när det gäller sömn, mat och så vidare.
Men när jag nu blir tillfrågad vad jag anser om att barn lämnas till
förskolan fast föräldrarna har semester, då är mitt svar givet: Det är
knas.
Frågan kommer upp för att Svenska kommunförbundet slår larm om att
föräldrar låter sina barn vara på förskolan fast de har semester. Det
gäller nu alltså INTE barn som far illa av att vara tillsammans med sina
föräldrar, eller föräldrar som av någon sorglig anledning är tvungna att
lämna sitt barn på förskolan.
Enligt de föräldrar som intervjuats i morgontidningarna är istället
förklaringarna:
• att föräldrarna inte kan hitta på tillräckligt roliga saker för barnen
att göra
• att föräldrarna behöver göra tråkiga saker, som räkningar och
reparationer
• att barnen trivs bra på förskolan
• att barnens semester blir trevligare om föräldrarna är utvilade.
Jag tycker att detta är snömos.
För det första: Barn behöver inte göra roliga saker hela tiden.
De ska inte ens förvänta sig att ha roligt varje dag, om det hänger på
föräldrarna att ordna det roliga. Barn som aldrig får ha riktigt tråkigt
går miste om en viktig upplevelse som gör dem starkare och klokare.
Dessutom blir de otroligt dåliga på att hitta på saker själva och lita
på sin egen förmåga och fantasi. Som upplagt för gnäll! Stäng av tv:n
också när du ändå är i farten. Barn klarar sig alldeles utmärkt utan
den.
För det andra finns det en konstig uppfattning om att barn inte
ska behöva göra tråkiga saker, som att hjälpa till hemma. Eller
överhuvudtaget delta i vardagliga, nödvändiga sysslor. Jag satt en gång
och pratade med andra mammor på BVC. En mamma klagade på att hon var så
fruktansvärt trött. Hon höll på att bli galen på att hennes kvällar gick
åt till att städa, diska, betala räkningar, tvätta och göra allt annat
man måste göra. Särskilt eftersom hon fick sova ganska lite på nätterna.
- Varför måste du göra allt det där på kvällen då? undrade jag. - Kan du
inte göra det på dagen så att du får vila på kvällen?
- Men då är ju Kalle vaken! utbrast mamman. - Då måste jag ju leka och
vara tillsammans med honom. Nej usch, han somnar inte förrän vid nio på
kvällen och då har jag hur mycket som helst som måste göras ...
Men vad är det för värld Kalle ska leva i som vuxen? Knappast en som
låter honom roa sig hela dagarna och låter någon annan ta hand om
disken, reparationerna och räkningarna när han har somnat. Att försöka
trolla bort allt som vuxna måste leva med är att göra sin unge en
björntjänst.
För det tredje: Argumentet att barn trivs bra på dagis. Det är
väl tur att de trivs, för de har ju inget direkt val. Men det är ingen
anledning till att de inte behöver, ska eller vill vara hemma också.
Svenska barn mellan 1 och 5 år går i snitt sex timmar om dagen på
förskola. Det räcker och blir över! Jämför med dig själv: Även om du har
ett jobb du trivs med vill du antagligen inte vara där på helgerna. (Om
du vill vara mer på jobbet än hemma betyder inte det att det är bra för
dig eller för din familj.)
Det kvittar faktiskt till och med om barnet längtar till sina kompisar
på dagis och blir rastlös hemma. Återigen: Det är inte skadligt att
längta efter saker, inte farligt att få vänta på sånt som är kul. Om
problemet är att kompisarna är på dagis kanske du kan föreslå deras
föräldrar ni har varandras barn hemma varsin dag, så att de får leka och
ni får en dag ledigt?
Till sist: Barn behöver inte semester. Barn behöver stora doser
vardag och verklighet, helst tillsammans med sin familj. Och det gör
inget om familjen eller vardagen är tråkig. (Är det något som barn
behöver semester ifrån är det väl i så fall förskolan, som nu för tiden
ses som en slags mini-arbetsplats.)
Det är möjligt, till och med troligt, att föräldrarna verkligen behöver
semester. Så ekonomiskt pressat som många har det idag är det inget att
fundera över om vuxna behöver vila upp sig från arbetet. Vissa kanske
till och med känner att de måste vila upp sig från sina barn. Det är
inget att skämmas för, att vilja vara ifred för att få göra saker i lugn
och ro. Alla känner så ibland. Det gör inget att man isolerar sig från
sina barn någon enstaka gång (även om min personliga erfarenhet är att
närhet, snarare än avstånd, underlättar i längden).
Men skyll inte på barnen. Blanda inte ihop det med vad barnen känner och
behöver, för det är inte samma sak! Om dina barn får välja själva väljer
de dig och ditt sällskap, även om du är tråkig och grinig ibland.
Det vi kan göra är att sluta bjuda in våra barn med armbågen. Sluta att
organisera våra liv på ett sätt som gör att barn blir problem och i
vägen. Då blir det roligare för alla inblandade.
Det är ju faktiskt inte Kalle som har bett om att hans mamma aldrig ska
få lugn och ro.
|
|
|
