| |
|
Kvinnor och barn måste få ta tid
(Den här texten har tidigare publicerats på
föräldraNätet den 2001-06-11)
Vad är det som är så märkvärdigt med en förlossning? Kvinnor har ju fött barn
i miljontals år. Men för varje barn som föds är det en unik upplevelse.
Barnets föräldrar kanske också bara får en enda chans. Många kvinnor upplever
bara en enda förlossning i sitt liv. En endaste gång på kanske sjuttio år: först
nio, tio månaders förberedelse och sen några timmars hårt arbete. Sedan är det
över.
Visst, det kanske inte är världens mest märkvärdiga händelse. Men varje kvinna
och man som varit med om en förlossning kan intyga att de där timmarna är
oerhört betydelsefulla. Kanske de mest spännande man får uppleva.
Att oroa sig lite inför sitt barns födsel under månaderna då magen växer hör
till och är bara bra. Äldre och mer erfarna föderskor berättar för nybörjarna om
smärtan, svetten och sammandragningarna. På så vis får den blivande mamman en
nyttig puff i rätt riktning: nu är det dags att börja samla energi, att fokusera
sig på det stora och annorlunda som ska bli ens nya liv. Dags att börja öva
avslappning, lära känna sin kropp och sin inneboende kraft. Se sina tvivel och
sin rädsla i ögonvitan.
Men samtidigt har hon också rätt att känna förväntan, glädje och förhoppning. En
mamma i Sverige vet att både hon och pappan i normala fall kan räkna med
omgivningens stöd. De är inställda på att ge sin bebis den bästa starten i
livet. Också barnet i magen har rätt att få känna den glädjen och värmen.
Ändå är det många blivande föräldrar idag som inte känner sig så glada! Istället
oroar de sig mer eller mindre hela graviditeten för hur, när och inte minst var
barnet ska födas. Överfulla förlossningskliniker och BB, sönderstressade
barnmorskor, undertalig personal. Kvinnor som föder i taxin, i hissen eller i
korridoren. Maktlösa blivande mammor och pappor, utbränd vårdpersonal som fattar
dåliga beslut. Möjligen har plats-, tids- och personalbristen varit ett
storstadsfenomen, men även på mindre kliniker i landsorten märker man av hur
resurserna försvinner. Många små födslokliniker läggs ner och så belastas de
centrala storklinikerna ännu hårdare. Kvinnor och barn kommer i sista hand. För
de minsta och svagaste finns igen tid, ingen ro.
Hur blev det så här? Svensk förlossningsvård skulle ju vara bäst i världen!
Vi som har den bästa statistiken, de finaste instrumenten, de mysigaste salarna
och den mest professionella personalen. Svenska mammor som får ta plats och
känna efter själva.
Men om man skrapar lite på ytan är det inte så toppen och finfint. I själva
verket har svensk förlossningsvård aldrig varit på de födande föräldrarnas
villkor, och den har aldrig varit jämlik. Rangordningen har alltid varit:
doktorn vet bäst, sen barnmorskan och sist mamman (allra sist kommer faktiskt
pappan, som i det här sammanhanget degraderas till en sorts halvkvinna). Och det
doktorn säger är alltid sant!
Utvärdering och självkritik förekommer visserligen, men det kan ta en evighet
innan nya rön omsätts i praktiken på klinikgolvet. Under tiden håller man sig
till
Den Enda Sanningen (den som gäller just nu) och därför ligger man ofta flera år
efter forskningen. Man kör vidare med invanda rutiner.
Dessa rutiner har bland annat inneburit att man på svenska sjukhus fortsatte att
raka, klippa upp och sy ihop kvinnor rutinmässigt i många år efter att
vetenskapen funnit det onödigt eller i värsta fall skadligt. En av de rutiner
som anses som Sanna och Riktiga just nu är att läkaren gör inre undersökningar
sedan vattnet gått, vilket resulterar i att många kvinnor sätts igång på grund
av infektionsrisken. Kvinnor snittas på alltför svaga grunder och
ryggmärgsbedövning ges generöst, fastän modern forskning visar att
biverkningarna kan vara mycket allvarliga.
Alltjämt uppmanas kvinnor att krysta innan de känt krystreflexer. I själva
verket försöker man bara sällan få kvinnorna att känna efter själva och följa
sina instinkter. Man fokuserar på apparaterna, mätarna. Smärtan ses som en
fruktansvärd, livsfarlig fiende som ska bekämpas med moderna maskiner och
mediciner, även om de kan påverka bebisen negativt.
Men de föräldrar som känner sig tveksamma till rutinerna behandlas som småbarn,
okunniga och oansvariga.
Den här utvecklingen är inte bara sjukhuspersonalens ansvar. Mammorna har också
varit med och hejat fram den. På sjuttiotalet var rätten till kemisk
smärtlindring en viktig kvinnofråga, idag kräver feminister fria kejsarsnitt.
Föreställningen om förlossningen som en fruktansvärd tortyr av outhärdlig smärta
och om den egna maktlösheten och svagheten överskuggar alla argument om att
kvinnor som känner sig trygga inte behöver vara rädda för att föda.
Det är rädsla som styr debatten och som leder förlossningsvården på sin väg och
som gör franka feminister till skräckslagna småflickor.
Det är även rädsla som får somliga barnmorskor att spela med i maktspelet och
kuva födande kvinnor istället för att stödja dem. Det är ju trots allt läkarnas
villkor som gäller i sjukhushierarkin. Doktorn vet bäst.
Men aldrig eller sällan frågar man sig varför det måste vara så fasansfullt att
föda barn.
Om det verkligen är så livsfarligt och hur vi i sådana fall har överlevt som
art.
De föräldrar som ifrågasätter det riktiga i att utsätta sig för stressiga
människor och miljöer när de ska föda barn, som väljer att föda sitt barn hemma,
de anses som oansvariga. Men hur ansvarsfullt är det, på en skala, att sitta i
en bil som kör 150 kilometer i timmen när ens barn kan födas vilken minut som
helst? Hur moget är det att lämna över ansvaret för sig själv och sitt barn till
människor som man absolut inte känner, som dessutom kan vara på gränsen till
utbrändhet? Är det oansvarigt att vilja föda sitt barn på en plats och med en
barnmorska som till hundra procent bara är till för en själv?
I debatten om vad som framkallat förlossningskrisen skyller alla på någon annan.
Sjukhusdirektörer, överläkare och politiker pekar ut varandra eller
barnmorskorna som ansvariga, som yrvakna höns rusar de omkring och kacklar: Det
hade vi ingen
aaaning om! Men sett ur ett annat perspektiv är det inte så svårt att upptäcka
vägen som ledde hit. Det är en spikrak väg, och vi slog in på den för länge
sedan. Det är maktens väg: den handlar om makt och förtryck och om rädsla.
Vi har hamnat just här, för att läkarna är livrädda för döden och dödsrädda
för livet. För att på sjukhus är tekniken viktigare än människorna. Och för att
svenska kvinnor inte är lika viktiga som män.
Ju mer förlossningsvården kommer att handla om adrenalinstyrt risktänkande,
tidspress och mekaniska rutiner, desto mer stressade, smärtsamma och farliga
kommer förlossningar att bli. Kraven på medicinska bedövningar och kejsarsnitt
kommer att bli ännu mer desperata.
Och desto fler föräldrar kommer att kräva alternativ till stressade,
kvinnofientliga stordriftsförlossningar. Fler kommer att vilja föda hemma, på
privata kliniker eller små regionala sjukhus, där någon har tid att ägna sig åt
just dem och deras barn. Att i lugn och ro hjälpa och stödja, och vänta på att
kvinnans egen kraft ska frigöras. Någon som har tålamodet och modet att hjälpa
kvinnan att övervinna smärtan på sätt som är helt ofarliga för henne själv och
för barnet.
De kommer att ta sitt ansvar, kort sagt, för att ge sina barn en bra start i
livet.
Revolutionen har alltså redan börjat. Det är dags för den patriarkaliska,
hierarkiska vården att ta ett kliv åt sidan. Det finns ingen enkel lösning och
inget särskilt kvinnligt sätt att använda istället, eftersom alla kvinnor är
olika.
Men det är dags att sätta den enskilda mammans och det unika barnets behov i
centrum, dags för varje enskild blivande mamma att få ta utrymme. Varje
förlossning måste få ta den tid den tar, vare sig den är snabb eller utdragen.
Varje mamma måste få välja plats och medhjälpare utifrån sitt eget behov av
trygghet och sin egen intuition. Det är trots allt hon, och hennes barn, som är
viktigast.
Kvinnor och barn först!
Blev du arg eller glad av att läsa det här?
Skriv gärna till mig på adressen
anna.toss@contigo.se! Jag publicerar svaren då och då, så skriv gärna under
med signatur om du vill vara anonym.
Svar från omvärlden
Det kom många svar på krönikan. Några av dem kan du läsa här nedanför. Många var
positiva, men några läsare uppfattade krönikan som ett påhopp på yrkeskåren
barnmorskor. Det var den naturligtvis inte! De flesta barnmorskor jag känner och
har hört talas om är fantastiska människor - rena stålkvinnorna.
Jag är inte heller emot smärtlindring eller kejsarsnitt. Min poäng är att dagens
medikaliserade, teknifierade syn på förlossningen skapar onödiga risker, onödig
smärta. Och sliter ut barnmorskorna.
Här är några av svaren (delvis kortade):
Jag är gravid i 37:e veckan med mitt andra barn och
väldigt orolig för min förlossning. Den förra var en mardröm som inte alls blev
som jag ville. Jag bor inte ens i en stor stad med den stress som det kan
innebära, men ändå tyckte jag att ingen brydde sig om vad jag ville och kände.
Jag hade bett att få föda så naturligt som möjligt om det inte uppstod några
komplikationer, och det slutade med ryggbedövning, lustgas och sugklocka! Ingen
visade mej ställningar och andra naturliga knep för att lindra smärtan och
hjälpa barnet i rätt läge utan upp i gynstolen bara! Jag var oerhört besviken
efteråt.
Jag hoppas verkligen att jag har mer mod att stå upp mot barnmorska och läkare
den här gången så att jag får föda på mina villkor.
Tack för din träffande krönika!
Ingela
Vilken underbar krönika! Huvudet på spiken. Näst efter kvinnorna har barnen
blivit diskriminerade och detta redan från födelsen.
Det är varje barns rättighet att få komma till denna världen med så trygga och
starka föräldrar som möjligt och med hjälp av kompetent, utvilad personal. Där
föräldrar utifrån kunskap kan välja och fundera innan hur de vill att deras
förlossning ska vara (det är ju inte alltid det blir som man har tänkt men har
man haft möjlighet att fundera så kanske det känns som man har mer kontroll) och
att dessa föräldrar får hjälp av någon som kan stödja och guida genom detta
fantastiska som händer. När så det nya livet möter dess föräldrar att de i lugn
och ro kan få bekanta sig med barnet utan att få hurtfriska påtryckningar att
mår du bra så är det inget som hindrar att ni åker hem 9 timmar efter
förlossningen (allt ska normaliseras så snabbt). Återigen kan barnet bli den som
får betala ett pris då amningen inte alltid kommer igång som den ska och man
inte riktigt vet hur man ska tackla problemet.
En varm tanke till Ystad BB där jag varit lyckligt lottad att få ett varmt
mottagande och ett gott omhändertagande. Där de lyssnade, stödde mig och framför
allt trodde på mig att jag kunde. När jag frågade hur länge man fick stanna sa
de: till du/ni är redo att möta livet utanför ...
Ewa
Jag är gravid i v. 34. Jag är urförbannad på att jag som
har förlorat ett tvillingpar i förtid förlossning -99, är i hopsydd i livmodern
för att detta inte skall upprepas och har gått på specialistmödravård sedan dess
på SÖS ej får en garanterad plats på förlossningen.
P.g.a. detta var jag gäst i Nyhetsmorgon. Min förlossningsläkare Charlotte
Grunewald var också medverkande samt en moderat politiker (man). Han ansåg att
det var rätt att jag kunde skickas till Västerås för han kunde garantera den
medicinska säkerheten. Han har ej förstått att vi kvinnor även måste få ha vår
själ och medvetande med vid förlossningen och framförallt trygghet och visshet
att i härbärget finns det plats när det är dags.
Vår rubrik på namninsamlingen till alla beslutande politiker är:
KRYSTA FRAM FLER FÖRLOSSNINGSPLATSER!
Den 17/9 har vi en stor manifestation på Mynttorget kl. 12.00-13.00 till förmån
för alla gravida mammor och pappor, oroliga blivande mormödrar, det nya lilla
barnets födelse, och alla kvinnors rätt till trygghet.
VI UPPMANAR OCH VÄLKOMNAR ALLA ATT KOMMA TILL MYNTTORGET FÖR ATT VISA SIN VREDE
OCH SITT STÖD FÖR DEN GRAVIDA KVINNANS OCH BARNETS RÄTT TILL EN TRYGG OCH VÄRDIG
FÖRLOSSNING!
Helena
Vilken härlig, vettig krönika! Håller så helt och fullständigt med dig! Hoppas
att ALLA läser den!
Ida, stolt mor till Hampus -98 och Midas -00
Ville bara tacka för en bra krönika. Födde första barnet
för fem månader sedan och känner igen mig mycket i det du skriver om att man
fokuserar på mätare och apparater. Jag hade kunnat undvika värkpådrivande dropp,
klipp och kortat ned förlossningen nästan två timmar om barnmorskan bara lyssnat
på MIG istället för att stirra sig blind på CTG:n!"
Andrea
Läste din artikel om förlossningvården. Vill bara säga att jag inte alls upplevt
det så där som du skriver, ganska cyniskt.
Jag har fött två barn, ett med snitt, ett vaginalt. Båda gångerna upplevde vi
att personalen lyssnade på oss, det var ingen som tvingade mig att krysta innan
jag kände nåt, tex. Visst finns det föräldrar som upplevt stor besvikelse för
att förlossningen inte blivit som man tänkte, men det finns lika många som är
nöjda. Jag har fött i Örebro och är helt nöjd med personalens insatser."
Lena
Tack för en lysande krönika och skildring av
förlossningsvården idag!
Precis så är det, huvudet på spiken!
Susanna, blivande tvåbarnsmamma
Mycket bra skriven artikel. Jag funderar på att föda mitt nästa barn hemma. Zea
som nu är 1 år och en månad födde jag på BB med fyra olika barnmorskor. Mina
upplevelser var faktiskt mestadels positiva. Det jag kände var frustrerande var
att vi ofta var ensamma på rummet, jag och min man, när jag närsomhelst trodde
barnet skulle komma. Detta tror jag att jag kan slippa om jag föder hemma
tillsammans med en barnmorska som finns där för mig, min man och barnet.
Samtidigt känns det skönt att föda hemma i en kärleksfull och varm, igenkännande
miljö. Att få föra in barnet direkt i dess blivande hem känns helt rätt.
Camilla
Åh det är så skönt att läsa något skrivet av någon som
verkligen tänkt till!
Alla har vi ju vårt eget personliga bagage att släpa på inför varje graviditet
och varje förlossning - våra egna erfarenheter som kan vara både goda och
dåliga. Att få föda barn med utgångspunkt från mina egna känslor och min egen
kunskap om hur jag fungerar i den situation som jag faktiskt varit med om två
gånger, skulle kanske till och med kunna få mig att skaffa det där tredje
njutningsbarnet så småningom. Det där barnet som jag hoppas och tror att jag tar
mig tid för på ett annat sätt och behandlar med ett annat lugn och en inre
självsäkerhet. Tack för din krönika.
Annamari
Tack för en utmärkt krönika!! Jag är nu gravid med mitt tredje barn och mitt
senaste barn föddes med akut kejsarsnitt i v 33. Din krönika är så rätt angående
hur man behandlas. Jag diskuterade igår med en bm på Auroramottagningen om just
det att man känner sig som ett oansvarigt barn och bara skickas runt. Och
läkarna har ju alltid rätt ... oavsett om läkaren innan sa något helt annat ...
Paniken inför denna födsel växer med magen så nog har sjukvården lyckats bryta
en totalt. Att knyta an till fostret i magen är inget jag vågar längre med tanke
på att jag inte vågar lita på sjukvården och något stöd därifrån. Visst vore det
underbart om man kunde respekteras som individ, att läkarna diskuterade varje
detalj med sina patienter och inte över deras huvuden med någon praktikant, att
få tid att sätta in sig i vad som händer och att få stöd att hantera eventuella
chocker eller sorger som kommer. Men just nu känns allt det lite utopiskt.
Anette
Blev du arg eller glad av att läsa det här?
Skriv gärna till mig på adressen
anna.toss@contigo.se! Jag publicerar svaren då och då, så skriv gärna under
med signatur om du vill vara anonym.
|
|
|
