| |
|
Kaos är granne med Julia
(oktober 2001)
(ring ring!)
- Mamma?
- Ja älskling.
- Får jag spela Hamlet för dig när du kommer hem?
- Va, ja det får du väl …
– Bra! Jag har liksom byggt upp en scen i vardagsrummet, det blir jättebra!
- Men … jaha … Har du använt …
– Okej mamma! Vi ses sen! Jag måste träna mera nu!
Min dotter är ett kreativt geni. Hennes syskon är också mycket påhittiga, men
Julia har en speciell talang. Hon kan skapa kaos hur lätt som helst. Hon är
fenomenal på att dra fram maximalt många saker på minimalt kort tid. Hon är
också utomordentligt dålig på att städa efter sig.
Resultatet av hennes skaparkraft är ofta roliga och intressanta. Idag fick jag
se en kort men energisk version av Hamlet, med Julia i rollen som den unge
prinsen och diverse gosedjur i övriga roller (Ofelia spelades av papegojan
Klara).
Hennes äldre bror hade varnat mig med ett telefonsamtal på hemvägen. Han är vis
av erfarenhet. "Vardagsrummet är liksom … vad ska jag säga … helt förändrat",
meddelade han, så jag förstod att jag skulle andas djupt tre gånger från magen
innan jag gick in i huset.
Ändå höll jag på att vända i dörren när jag såg det helt förändrade
vardagsrummet. Alla husets stolar stod där, plus alla handdukar, några täcken,
många gosedjur, diverse konstruktioner tillverkade av papperskorgar,
wettextrasor, plasttallrikar, trattar, hårsnoddar och sockerströare, ett paraply
och ett staffli. Bland mycket annat.
Jag andades djupt många gånger, och gick ut igen. Efter att ha tagit in
matkassarna från bilen och när familjen ätit middag fick vi slå oss ner i soffan
för att se pjäsen. Den var mycket rolig, utom en scen i mitten när alla bara åt
och drack ganska länge. Scenen med döskallen (ett skidglasögonfodral med
tejpbitar) var med och någonstans i sitt nioåriga liv har Julia snappat upp och
memorerat vitala bitar av både Hamlet och Romeo och Julia som hon
sedan klippt ihop till en gripande monolog. På slutet kastade sig både Hamlet
och Ofelia på kniven varsin gång och blödde mängder av röd tejp. De dog i
soffan, vansinniga av kärlek.
Så här är det ofta med denna min yngsta dotter, och så har det varit sen hennes
späda år. Uppfinningsrik har vi kallat henne sen hon vid ett års ålder drog fram
en pall och ställde på en stol för att nå upp till det intressanta skåpet med
ficklampor och tomtebloss. Förmårrade busunge har hon fått heta sen hon först
kom på att man kunde göra hyss (hon hittade en hel bok om bus som syskonen läste
högt ur) vid cirka tre års ålder. Ibland får hon andra, värre namn, som när
inspirationen har kommit över henne och hon har tillverkat en fantastisk kulbana
genom huset med hjälp av tusen tomma hushållspappersrullar, nubb och oändliga
snörsystem.
Orättvist, inte sant? Jag borde vara stolt över min finurliga tjej, som ritar,
klipper, uppfinner, konstruerar och ger föreställningar som glittrar och lyser
upp. Istället för att bli sur och vresig och bara se biverkningarna,
restprodukterna. Pappersremsorna i drivor på golvet. Klisterfläckarna, smulorna,
klädhögarna, röran. Och muttra eller ryta: Plocka genast! Upp! Allting här! Jag
blir galen!
Jag blir förstås både och. Jag ÄR jättestolt över henne. Vilken förälder skulle
inte vara stolt över en unge som törs bjuda in hela grannskapet till en
enmanscirkusshow på gatan? Eller som skriver filmmanus och låttexter och delar
ut egenhändigt ritade snällhetsdiplom?
Och det är klart att jag är imponerad när hon har gjort om hela sitt rum till en
playa, ett spökhus eller ett tivoli. Att hon hittar på själv istället för att
bara sitta och glo på tv eller spela på datorn. Jag älskar hennes fina
teckningar, mystiska kakrecept och födelsedagsverser.
Men jag orkar inte med all oreda! Det var en annan sak när jag var hemma med
barnen - inte så att jag aldrig blev arg när de stökade till men vi hade ett
helt annat tempo då och jag var närvarande, visste vad som skulle hända och
kunde styra deras lekar till fungerande tid och plats. Jag var med, helt enkelt.
Nu är det två parallella universum som krockar varje gång jag kommer hem från
jobbet.
Jag vet att jag inte är ensam om det här problemet, om att känna mig som ett
kvävande monster som bara ser skräpet och inte skaparglädjen, som alltid rynkar
ögonbrynen och tjatar, som säger nej till nio av tio påhittiga förslag (det är
inte alltid så illa, men vissa usla stunder känns det så).
De mest energiska och kreativa barnen är ofta de som hatar mest att städa. De
hoppar från strålande idé till strålande idé och har inte tid eller lust att se
tillbaka på infernot de lämnat bakom sig.
Det handlar inte om att jag är rädd att kväva en Edison eller Curie i hennes
linda. Hennes påhittighet behöver inte leda henne in på något märkvärdigt spår.
Många av de stora uppfinnarna har varit stillsamma små tänkare som barn, som
aldrig skulle drömma om att hänga upp lianer i trappräcket.
Jag blir bara så trött på både mig själv när jag är en glädjedödare, och på min
kära dotter när hon drar fram som en levande pysselverkstad.
Men hon verkar som tur är inte störas så förfärligt av mina morr. Oförtröttligt
uppfinner hon nya sätt att oordna tillvaron, och evigt lovar hon att den här
gången ska hon verkligen städa upp efter sig, helt säkert.
Av någon anledning tror jag att det blir jag som får vänja mig. Och plocka upp
resterna.
. |
|
|
