| |
|
Föräldraledig - för barnens skull
(Den här texten har tidigare publicerats på
föräldraNätet den 2003-02-26)
Bara en liten del av svenska killar tar ut sin fulla pappaledighet.
Förklaringarna från media och experthåll varierar.
Vissa tror att killar inte tycker att barn är lika viktiga som arbete. ("Den
enskilt viktigaste förklaringen till att män inte tar pappaledigt är att de helt
enkelt inte vill. Förklaringen är också att många män känner ett större ansvar
för jobbet och därför låter det gå före." DN/ledarsidan 29 januari)
Andra menar att det är ekonomin som väger tyngst. Eftersom män i genomsnitt
tjänar mer än kvinnor, och snabbare slår i taket på föräldraförsäkringen, tar de
ut färre dagar för att inte hushållets ekonomi ska försvagas.
Utredare på TCO påpekar att många arbetsgivare straffar män som vill ta
pappaledigt med försämrad lön eller karriär. Män som vill vara hemma sägs bli
mobbade eller utfrysta av arbetskamraterna.
Vissa debattörer påstår att papporna inte får lov att vara hemma, eftersom
kvinnorna inte tillåter det.
På föräldraNätets Snack kan man ta del av tusentals mammors och pappors röster
om föräldraledigheten: Varför man väljer att ta ut den eller inte. Som
chefredaktör på fN har jag gjort det i snart sex år och kan sammanfatta
följande:
Ingen har skrivit att de har förbjudit sin man / blivit förbjudna av sin kvinna
att stanna hemma med barnen.
Däremot skriver en del om svårigheten att avstå från tiden med barnen. De känner
panik över att behöva bryta upp relationen till barnet och fokusera på jobbet
istället. Det handlar knappast om girighet, snarare om sorg.
Nästan alla talar om ekonomin. Alla familjer påverkas av att få mindre pengar
över varje månad. I det fallet spelar det ju ingen som helst roll om det är
kvinnan som tjänar mest och mannen som är hemma - mindre pengar till familjen
blir det ju ändå när inte båda lönearbetar. Jämför med sjukpenningen och de
problem som uppstår med den. Få upplever sig ha råd att gå ner i inkomst.
Ingen man säger sig ha blivit mobbad av manliga kollegor (och verkar inte det
rätt omodernt?)
Det är däremot väldigt vanligt att både pappor och mammor oroar sig för att
"tappa fart", att förlora kontakten med arbetslivet eller kompisgänget. (En
fastnitad myt är att man aldrig kan få ett jobb igen om man är hemma för länge.
Även om man bara är hemma några månader kommer man att ha blivit en byfåne som
får sitta med dumstruten på jobbet).
Många, många, både pappor och mammor, skriver om isoleringen som det alltför
ofta innebär att vara hemma med ett barn, särskilt första gången. Risken att dö
av tristess eller ensamhet känns överhängande, man tappar greppet och oroar sig
för att bli en usel förälder.
Detta hänger ihop med en annan myt (det är alltså i min tolkning som de här
åsikterna är myter) är att man inte kan vara en bra förälder om man inte
samtidigt odlar alla andra sidor av sig själv.
Många - fast nästan bara kvinnor - anser att det är en politisk kamp att se till
att det går att förena lönearbete och föräldraskap på heltid. (Många upptäcker
att det är mycket svårt att orka. Att man har tur om det inte blir barnen som
får den minsta biten.)
Kort sagt är det mycket som talar emot att någon överhuvudtaget ska stanna hemma
med barnet. Man kallar det för "kvinnofällan" - varför skulle männen vilja
trilla ner i den? De har uppfattat det tydliga budskapet som alla unga svenskar
lär sig tidigt: Barn är inte statusgivande. Föräldraskap är inte märkvärdigt,
eller ens lönsamt. Vill man stanna hemma med barnen får man finna sig i att bli
utan gemenskap, status och pengar.
Så vadå, skulle man kunna tycka. Nya tider, nya seder. Då kan vi väl skippa
föräldraledigheten helt och hållet. Skola in bebisarna på dagis från en månads
ålder och låta de vuxna leva sitt vanliga liv. Så gör man i en del andra länder.
Det lustiga är ju att de personer och politiker som dyker upp som gubben i lådan
överallt och tjatar om hur viktigt det är att nyblivna mammor knyter an till
arbetsmarknaden så tidigt som möjligt nästan alltid är desamma som väsnas om hur
viktigt det är att nyblivna pappor knyter an så tidigt som möjligt till sina
barn.
Allt i jämlikhetens namn.
Men tänk om barnen behöver knyta an till både sin mamma och pappa?
Nu är vi ju alla olika. Det finns män som blir hemmapappor. Som stannar hemma så
länge som möjligt, eller ser till att hålla sig i närheten av sina barn så
mycket som möjligt utöver jobbet. När de en gång återvänder till lönearbetet är
de förändrade som människor. De har öppnat kranen så att pappakänslorna kan
flöda, en kran som inte så lätt stängs igen.
Men idag är det bara en liten del av de svenska männen som vågar, vill eller kan
göra det. Och därför har delar av regeringen (t ex jämställdhetsminister
Margareta Winberg, men inte barnminister Berit Andnor) föreslagit att det ska
lagstiftas så att hälften av föräldraledigheten blir vikt åt den andra
föräldern.
Hur detta kommer att fungera i praktiken är det ingen alls som vet. Ett faktum
är att majoriteten av föräldrarna här på fN verkar vara emot det. Även i
Aftonbladets undersökning var en stor andel emot förslaget. Man skriver att
förslaget kommer att slå helt fel i många familjer, att det kommer att drabba
alla som vill amma längre än ett halvår, ensamstående och familjer med dålig
ekonomi.
Men om man inte ska tvinga papporna att vara hemma, hur ska man då få dem att
frivilligt ta ut sin ledighet?
Jag tror att man måste bena ut en fråga först. Är det viktigt att papporna är
hemma för barnens och sin egen skull, eller är det viktigt för kvinnornas skull?
Det senare är tydligen tanken med det nya lagförslaget - att kvinnorna snabbare
ska få komma hemifrån, ut på arbetsmarknaden. Och fast många av de tjejer som
deltar i artiklar och tv-debatter försäkrar att föräldraledigheten är ett
fantastiskt privilegium, så vill de ändå bli av med det fortare än kvickt.
Om det alltså är för kvinnornas skull som papporna ska vara hemma - då tycker
jag att vi ska tänka om. Vi kan inte använda barnen för att uppnå jämlikhet
mellan könen. Det är att blanda ihop två olika saker: kampen för jämställdhet
mellan könen och kampen för en bättre föräldraförsäkring.
Om det däremot är för barnens och pappornas egen skull finns det inget skäl att
vänta med att uppmuntra männen. Det är enormt viktigt att ge fler killar en
chans att uppleva den omvälvande kärleken, chansen att få bli en betydelsefull
person för sitt barn, en person som kanske barnet fortfarande lyssnar på arton
år senare.
Men då tror i alla fall inte jag att lagstiftning är det vassaste verktyget. Det
finns två andra faktorer som är helt avgörande!
1) Att samhället tydligt måste visa vilket viktigt jobb det är att ta hand om
sina egna och andras barn. Politiker, sluta att låtsas att ni tycker att barn är
viktiga! Våga mena allvar istället!
Förläng föräldraledigheten ordentligt - åtminstone till det dubbla så att mammor
och pappor kan få varsitt år
Undanröj alla ekonomiska hinder, höj taket i föräldraförsäkringen eller inför
full föräldralön
Ge många extra förmåner till de föräldrar som kan och vill dela lika på tiden
Inför skattelättnader i barnfamiljer
Förbättra villkor och löner för lärare och förskolepersonal
2) Att respektera människors rätt att välja själva när, och framförallt hur, de
vill få en nära relation till sina barn. Det finns många olika sätt att göra det
på och inget som bevisar att just månad 6-12 är de enda då pappor kan knyta an
till sina bebisar. I vissa kulturer träder papporna in efter fyraårsåldern och
det verkar fungera utmärkt där. Andra pappor tar ut sin föräldraledighet när
barnen blir tonåringar, då behovet av en närvarande vuxen ofta blir akut igen.
En del killar vill vara hemma med hela familjen de första nio månaderna.
Varje man måste själv få avgöra vilket sätt han tror är det rätta och vad som
kommer att fungera för honom. Men han ska få fatta det beslutet av fri vilja,
inte för att lagen eller ekonomin tvingar honom.
Tre män skrev nyligen på DN/Debatt att pappor innerst inne vill ta hand om sina
barn. Jag antar då att detsamma gäller mammor. Låt oss dra konsekvensen av det:
Hjälp pappor och mammor att vara hemma samtidigt det första året. Det tjänar
alla inblandade på, till hundra procent.
Anna Toss
Blev du arg eller glad av att läsa det här?
Skriv gärna till mig på adressen
anna.toss@contigo.se! Jag publicerar svaren då och då, så skriv gärna under
med signatur om du vill vara anonym.
Svar från omvärlden
När texten publicerades kom det in en massa svar
som du kan läsa på orginalstället.
|
|
|
