| |
|
Dumma små föräldrar
En överläkare rynkar pannan på en bild i tidningen City. Han är missnöjd med
föräldrarna i Stockholm som invaderar akutmottagningen med sina snoriga bebisar
och småbarn.
Barnsjukvården går redan nu på knäna och kan knappt ta hand om de riktigt sjuka
barnen. Så kommer en massa ängsliga mammor och pappor in med barn som bara är
förkylda, och som lika gärna eller hellre skulle stannat hemma, och tar upp
läkarnas tid och platserna i väntrummen helt i onödan.
- De borde ringa sjukvårdsupplysningen istället, säger doktorn. - Oftast är det
inget större fel på barnen än att de kan kureras enkelt hemma.
Och visst har doktorn rätt. Visst är föräldrarna oroliga och visst åker de till
akuten i onödan. Istället för att låta sin febriga lilla unge stanna hemma i
lugn och ro, istället för att själva vara hemma och samla krafter sitter de i
timmar i väntrummen med sitt sjuka barn i famnen.
Men varför är de så oroliga då? Vem är det som har fått dem att tro att de
måste springa till doktorn så fort bebisen får hög feber?
Märkligt nog är det just läkarna och de andra inom barnsjukvården. Inte alla,
men en överväldigande majoritet.
Budskapet de förmedlar är: Du klarar inte av det här utan oss.
Det här beror naturligtvis inte på någon konspiration. Vårdpesonalen är inte
ond. Tvärtom tror jag att problemet är just den goda viljan.
Många inom vården känner ett stort ansvar och ser sin långa utbildning som en
avgörande skillnad i förmågan att veta, hjälpa, lindra och bota. Viljan att
rädda andra från smärta och sjukdom är stark, liksom den stora ansvarskänslan.
Man oroar sig för barnen och önskar att föräldrarna alltid ska fråga en till
råds. Man vet att man sitter inne med livsavgörande kunskap och upplysning.
Och vi föräldrar känner vårt självförtroende krympa, från det första mötet med
teknologin, det höga tempot och det obegripliga medicinspråket på
förlossningsavdelningen. Allt som har med bebisar att göra verkar ju vara så
komplicerat, så känsligt.
Inte blir det bättre när barnen blir undersökta eller behandlade. Vi föräldrar
blir aldrig blir tillfrågade vad vi tror. Doktorn eller sköterskan frågar aldrig
hur vi vill ha det. Sällan får vi höra att vi kan göra något själva.
Om vi ringer sjukvårdsupplysningen, som doktorn vill, så får vi alltid höra att
vi måste kolla med vårdcentralen, att man nog måste titta på det där. Att vi ska
komma in för säkerhets skull.
På vissa BVC verkar man gå efter principen att alltid få sista ordet: Om
föräldern är väldigt orolig så lugnar man, men om föräldern är för lugn så får
man påpeka något oroande.
Som förälder känner man sig sällan tillräckligt kompetent att avgöra vad ens
barn behöver. Nej, bäst att lyssna på experterna, för tänk om något händer.
Och experterna spänner ögonen i oss - och vips lägger vi barnen på rygg, eller
låter dem sova i sängen, eller skulle det vara i en egen säng nu? Vi står med
våra bebisar i en korseld av olika amningsråd mellan olika expertläger och vet
inte om eller när vi ska sluta amma. Vi sätter oss hellre i en bil och föder
barn i 150 knyck på motorvägen, än stannar hemma och föder i sovrummets
stillhet. Vi åker hellre in till akuten med öronbarnet än lägger ett lökomslag
och låter barnet sova.
Allt för att få vara nära experterna, de som vet hur det ska vara.
Självklart behöver vi läkarna, sjukvårdsupplysningen, barnmorskorna,
sjuksköterskorna och alla de andra kunniga, erfarna. De är livsnödvändiga och
ska ha all heder i världen för att de har valt sitt arbete! Vi kan verkligen
vara tacksamma för deras hjälp.
Men det är viktigt att komma ihåg att föräldrar behöver få råg i ryggen också.
Vi behöver känna att vi kan förstå våra barns behov, när de är friska såväl som
sjuka. Att vi kan avgöra när det är nödvändigt att åka in till akuten - och när
det räcker med värme, vätska och vila i hemmet.
Alla läkare borde bemöda sig om att dela med sig av sin kunskap, diskutera
metoder och erfarenheter, förse föräldrarna med redskap och optimism.
Tänk på de positiva effekterna! Mer vårdtid för dem som verkligen behöver det,
gladare föräldrar, kanske friskare barn.
Och på sikt barn som växer upp till vuxna med självförtroende, som vet hur man
tar hand om sig själv för att må bra, utan dyra piller och långa väntetider på
akuten.
Blev du arg eller glad av att läsa det här?
Skriv gärna till mig på adressen
anna.toss@contigo.se! Jag publicerar svaren då och då, så skriv gärna under
med signatur om du vill vara anonym.
|
|
|
